Offer? Nej, ansvarig

null
Jag skulle kunna spendera dagen i rädsla för männen som är stationerade där nere. Jag kanske fyller sidor med den personliga kostnaden den här bloggen krävt av mig och med vittnesmålen från dem som har blivit ”varnade” om att jag är en farlig person. Det skulle vara nog för mig att bestämma mig för att varenda en av mina artiklar skulle vara ett enda långt klagomål eller det anklagande finger hos den som alltid tittar utanför sig själv för att hitta skuld. Men det råkar vara så att jag inte ser mig själv som ett offer, utan som ansvarig.

Jag är medveten om att jag har varit tyst, att jag har tillåtit ett fåtal att syra min ö som om de drev en hacienda. Jag låtsades, och accepterade att andra kommer ta besluten som rör oss alla, medan jag främjade mig själv bakom det faktum att jag var för ung, för skör. Jag är ansvarig för att ha skapat min mask, för att ha använt min son och min familj som en andledning att inte våga. Jag applåderade – som nästan alla – och lämnade mitt land när jag fått nog, sägande till mig själv att det var mycket lättare att glömma allt än att förändra något. Jag är också tyngd av skulden efter att – ibland – ha låtit mig själv bära det bottenlösa hatet och misstänkarna med vilka de markerat mig och mitt liv. Jag tolererade att de injicerade paranoia i mig och, när jag var tonåring, var en flotte mitt i havet var en önskning jag ofta närde.

Men, då jag inte ser mig själv som ett offer, lyfter jag lite på kjolen och visar mina ben för de två män som följer mig överallt. Det finns inget som är mer paralyserande än en kvinnas vad blixtrandes i solen mitt i gatan. Ej heller är jag stenhård som en martyr, jag försöker att inte glömma bort att le, eftersom fnitter är stenar mellan tänderna hos de auktoritära. Så jag fortsätter mitt liv, utan att låta dem göra mig till en gnällspik, med bara ett enda beklagande. I slutändan har allt jag lever i idag också varit konsekvensen av min tystnad, det direkta resultatet av min tidigare passivitet.

Optimisterna

null
I mitten av 2007 försäkrade Julito mig om att innan augusti skulle fläsk säljas för tio pesos per pund, den dagliga lönen för en genomsnittlig arbetare. När han inte fick se sin förutsägelse slå in började han väsnas förra januari om köttrabattens exakta datum. Med sitt permanenta leende försäkrade han mig om att han kunde få tag på detta dyrbara kött – till ett bättre pris – till sommarmånaderna. Sen kom orkanerna och min grannes förutsägelse förvandlades till en bitter profetia eller, värre, en skadlig naivitet. Jag sprang inte in i honom på flera veckor och fick inte tillfälle att kasta hans överdrivna triumferande tillbaka i ansiktet på honom.

Igår, kom Julito upp till min våning för att prata om en annan sak. Hans yngsta dotter har precis tagit samma väg som redan utforskats av den föregående, hon deserterade i mitten av en konstnärlig resa utomlands. De två har blivit återförenade i en av de stora amerikanska städerna och hennes fader är mer glad över hans döttrars nya framtidsutsikter än han är ledsen över att separeras från dem. Sittandes i mitt vardagsrum deklarerade han att han och hans fru planerade att återförena sig med den del av familjen som är i landsflykt. ”Där kommer vi vara till mer nytta” säger han till mig med övertygelsen hos en som redan bestämt sig.

Jag hade lust att fråga honom om han inte skulle vänta på rabatten på kött, och sen efter det åka till sin familjeåterförening. Men jag vet att som föräldrar tycker vi oftast inte om skämt om våra barn, så jag föredrog att ignorera hans förra optimism. Jag förlät honom för tröttheten hans förutsägelse förorsakade mig och till och med för bedömningen av mig som ”pessimist” han bemötte min misstänksamhet med. Julito är en av dem som till och med på landgången av planet kommer att fortsätta svälja sin kritik. Senare, i Boston, kommer han kanske läsa den här bloggen och då förmodligen skicka mig ett e-mail för att erkänna att han aldrig trodde på något, att han var precis lika skeptisk som jag är.

We The People

null
Jag är post-modern och klentrogen: tal söver mig och en ledare som står vid ett podium är, för mig, höjden av uttråkning. Jag associerar mikrofoner med telefonsamtal till orubbliga, och den hyllade retoriken av vissa har alltid tett sig till mig som inget annat än skrik för att döva ”fienden”. På offentliga arrangemang lyckas jag oftast smyga undan och jag föredrar surrandet av en mygga framför att lyssna på löftena från en politiker. Jag har hört så många harranger – många av dem till synes ändlösa – att jag inte är den person som är bäst lämpad att uthärda en ny föreläsning.

För mig, frammanar den röst som kommer ifrån podiet med intolerans än samstämmighet, den är ett större stöd till källorna till hat än till skriken efter harmoni. Från podierna har jag sett förutsägelser om invasioner som aldrig kom, ekonomiska planer som aldrig genomfördes, och till och med så utskiljande yttryck som ”låt det avskum som lämnar oss, lämna oss!” och detta är anledningen till att jag blev så förvirrad av det fridfulla uttalandet som Barack Obama levererade idag, på sitt eget sätt, av försiktigt byggda argument och åkallanden till harmoni.

När jag läste talet – jag har inte illegala parabolantenner så jag kan se det på TV – tycktes det för mig som om han dömde all den retorik som är kvar i det tjugonde århundradet. Vi har börjat ta farväl till den krampaktiga strukturen som inte längre berör oss. Jag hoppas bara att det kommer bli ”We, the People” som kommer skriva talen från och med nu.

Kom och lev det

null
Inspirerad av en av alla de många turistreklamerna, fick jag en idé till att locka besökare till ön. Det är inte en ekologisk tur för att njuta av naturen eller en historisk rundtur av landets torg och monument. Bo ”a lo cubano”, som en kuban, kunde bli en slogan för den här turistkampanjen, dödsdömd från början tack vare en brist av intresse från dess möjliga målgrupp. Kom och lev det, skulle det stå på framsidan av en rationsbok som skulle ges ut till att som gav sig ut på detta äventyr.

Rummen skulle inte se ut som de luxuösa rummen som visas upp av hotellen i Varadero eller Cayo Coco, eftersom vår bokningspersonal skulle föreslå nedgångna rum i centrala Havanna, bostäder i Buena Vista och ett överfullt härbärge för orkanoffer. Turisterna som köpte detta paket skulle inte använda sig av växlingsbara dollar, utan för att klara sina utgifter under ett tvåveckorsbesök skulle de ha hälften av en medelmåttig månadslön, tre hundra Kubanska Pesos. Och då skulle de inte kunna åka med i de taxibilar som kräver utländs valuta eller köra en hyrbil på landets vägar. Användningen av kollektivtrafiken skulle bli obligatoriskt för de intresserade av detta nya sätt att resa.

Restauranger skulle vara förbjudna för dem som valde denna rundtur och de skulle få åttio gram bröd varje dag. Kanske skulle de till och med ha turen att få avnjuta ett halvt pund fisk innan de åkte hem igen. När de skulle resa till andra provinser skulle de inte ha möjlighet att välja Viazul*, men istället för att spendera tre dagar köandes för en biljett skulle de bli erbjudna förmånen att få köpa den efter bara en dags väntan. De skulle bli förbjudna från att segla med en yacht och från att hyra en surfbräda, så att de inte skulle kunna avsluta sitt besök 120 kilometer ifrån istället för på vårt karibiska ”paradis”.

I slutet av deras besök skulle dessa risktagande resande få ett diplom som bevisade att de nu var ”Finsmakarna av den Kubanska Verkligheten”, men de skulle bli tvungna att komma många fler gånger för att bli deklarerade som ”anpassade” till vår vardagsabsurditet. De skulle lämna oss smalare, ledsnare och besatta av mat, vilket de skulle avhjälpa i mataffärerna i sina hemländer, och framförallt med en otrolig allergi mot turistreklam. Den gyllene reklamen som visar ett Kuba av mulatter, rom, musik och dans kommer inte klara av att täcka över panoramat av kollapsande byggnader, frustration och trögheten som de redan upplevt och levt i.

Översättarens anteckningar
300 Kubanska Pesos är ungefär likvärdigt med 100 kr.

Min dam, jag älskar er

På en bänk i Parque Central sitter jag och väntar på några vänner som redan är en halvtimme sena. Det har varit en hård dag och jag har väldigt lite lust att prata med någon. En pojke, som inte kan vara mer än 20 år, sätter sig ner brevid mig. Han talar engelska dåligt, men använder det han kan för att fråga mig var jag kommer ifrån och om jag förstår spanska. Min första impuls är att säga åt honom att sticka, jag letar inte efter jineteros som jagar efter turister, men jag låter honom fortskrida med sin misslyckade strategi för förföring.

Jag vet inte om detta är på grund av mitt bleka skinn som jag ärvde från två spanska farföräldrar, men mitt pass är i alla fall precis lika blått och kubanskt som det han bär. Om det inte hade varit för hans felaktiga antagande om att jag är en utlänning hade han aldrig kommit nära mig. Jag passar inte något vidare bra – uppenbarligen kan han se det – men han räknar med att även om jag ser ut som en fattig främling så kan jag åtminstone skaffa honom ett visum så han han emigrera. Uppmuntrad av min tystnad fortsätter han på engelska med att säga “Lady I love you”, och efter en sådan kärleksförklaring kan jag inte hålla mig för skratt. Jag säger till honom på min grövsta version av central havanna-slang “slösa inte dina kulor på mig, jag är cubiche*. ” Han flyger upp som om han han blivit stungen av ett bi och börjar förolämpa mig. Jag hör honom skrika “Den här beniga saken ser ut som en utlänning men hon är härifrån och värd mindre än den nationella valutan”. Min dag har plötsligt tagit en ny vändning och jag börjar skratta, ensam på min bänk, några meter från Matrín i marmor som pryder parken.

Revanschen kommer snabbt för den frustrerande casanovan. En nordisk kvinna i shots går förbi och han repeterar samma visa han släppte lös på mig. Hon ler och verkar bländad av hans ungdomlighet och hans flätor som vid topparna pryds med färgade pärlor. Jag ser dem gå därifrån tillsammans, medan den livliga ynglingen deklarerar sin kärlek på ett språk han knappt kan en handfull ord av.

Översättarens anteckningar.

Jinetero/jinetera: prostituerad

Cubiche: slang för kuban

Psykoterapi

I nästan en dag har Kommentarsdelen på den spanska (dvs. orginalet) versionen av Generation Y inte fungerat. Denna allmänna del har samlat på sig ett sådant enormt antal åsiker från sina läsare – fler än 300 000 – att databasen till slut kollapsade. Vi ska vara glada för all den debatt som pågår på dessa sidor och inte oroa oss för det som bara var en temporär krasch.

Tack för att ni har varit tålmodiga, och kom ihåg att eftersom jag är en “blind” bloggare kan jag inte lösa de tekniska svårigheterna så snabbt som jag skulle vilja. Dessutom, vill jag upprepa, blir mina åsikter endast publicerade i denna blogg och på sidor som har skaffat sig trovärdighet från sina läsare. Jag är inte ansvarig för kedjebrev, påstådda texter som cirkulerar på nätet, eller andra typer av meddelanden som inte framförs under baneret av den röda byrålådan. Det tvivelaktiga under mitt namn är endast det här: lögner.

Medan sprickorna i den skrangliga teknologin läkte sig själva, erbjöd andra bloggare sitt utrymme av solidaritet för att låta debatten fortsätta. En kommentator i synnerhet, Tseo, erbjöd sin blogg för att förlänga disskutionen, och detta på sidan http://generaciony.posterous.com

Denna virtuella flotten har tagit in lite vatten, men ingenting pekar mot ett skeppsbrott.

Firande och slarvsylta

För att visa att det var ett halvt århundrade sedan den första januari 1959 kunde vi kubaner , genom rationssystemet, köpa ett halvt pund* finare kött. Det sinne för humor som frekvent räddar oss från neuroser skonade inte den oväntade läckerheten som vad döpt till ”picadillon* send av Chavez”, en anspelning på den uppenbara ekonomiska (shoring-up) som Venezuela gör.

En politisk process med magnituden av en socialistisk revolution borde höja sig sikta på, till sitt femtiårsjubileum, mer ambitiösa resultat och mer pompösa fester, men det finns inte så mycket att ge. Även om det verkar löjeväckande, så var försäljningen av den biffen den mest betydelsefulla händelsen som ägt rum nyligen för många kubaner. Dess smak kommer att bli minnet vi behåller av ett grått december och ett lika slitet januari, där inte ens löften om möjliga förbättringar och reformer fanns.

*ca. 230 gram.

*Picadillo = Slarvsylta